kristofferssonemma.blogg.se

Förstår ni kaoset i att sitta med alla sina klasskamrater och känna stoltheten över examen. Eleverna vi var och socionomerna vi har blivit. Jag har påverkat så himla mycket av utbildningen och den har utmanat mig som i min profession men absolut personligen likaså. Så sitter jag där på en arbetsintervju och de frågar hur jag hanterar kriktik och jag säger att jag brukar ta mig den för att kunna förbättra och göra ett bättre arbete. Samtidigt kommer beskedet om en underkänd tenta och jag skiker, inombords, till vännerna, jag förstår inte. Jag förstår inte. Jobbet som jag får är en förutsättning för min examen, och vi är överens om att jag måste göra om uppgfiten eftersom jag inte har fått min socionomexamen än. Hur ska jag kunna vara en bra socionom och jag inte ens kan göra den här uppgiften? Jag har redan fått jobbet, flyttat de där 44 milen och ändå kan jag inte bli godkänd på tentan. Jag sliter och svär och jag kämpar med tentan. Men jag får vägledning, jag får sitta i lugn och ro om fredagkvällar och kolla artiklar på ämnet och jag börjar styra in mig på rätt väg. Även om arbetet inte blev godkänt så gjorde jag ett hästjobb i höstas med research och har alla de papperna kvar. Jag pusslar om i dokumentet, kopplar till artiklar, börjar argumentera. Helt plösligt ser jag kopplingar och kan göra en analys av de som ligger framför mig, för nu har jag släpat med det här i snart ett år. Men ändå så ringer varnignsklockorna i bakhuvudet, de andra gångerna har jag ju kännt mig färdig, men det har ändå varit så långt ifrån. Tänk så är det fortfarande långt ifrån, tänk så har jag inte besvarat varenda kritik i det senaste omdömet och tänk om den bli underkänd igen. Då måste jag kanske lämna in den om flera månader till, och då har jag inte min examen förrän ett år efter arbetsintervjun. Jag drivs av en energi att vilja förbättra och visa att jag bryr mig.

Idag kom beskedet på förmiddagen. Jag är godkänd. Och inte bara godkänt, jag har höjt mitt arbete otroligt. Tentan fick VG och jag har fått VG i slutbetyg i . Idag har jag ansökt om socionomexamen 210 hp.

Hejsan vänner

Nu har en vecka gått av min semester. Det har regnat sedan förra veckan när jag lade upp förra inlägget och rakt igenom fredag, lördag, söndag, måndag, tisdag och onsdag. Veckan har varit kallare och gråare men jag har varit ute på mina små promenader ändå. Jag har börjat skriva på min text igen, gud vad roligt med ett så kärt återseende, att bara få begrava sig i det utan att tänka på att ställa någon klocka eller passa tider. Jag har handlat och lagat mycket mat, jag har försökt ge katterna ett loppbad i vasken, de gick dem inte med på. Ett av palettbladen strök med men har redna hunnit få tt nytt. Jag har gått en promenad med en kollega i ett regnigt Västerås och jag har besökt fantastiska Ramnäs igen. Jag har även diskuterat en bokserie med en bekant, och jag vet att det är en hyllad sådan, de sju systrarna. När min vän beskrev handlingen tyckte jag ändå att det lät för avancerat och det skulle bli svårt att sätta sig in i det. När jag väl tog upp boken så var det istället som att någon rykte undan mattan ifrån mig och att jag okontrollerat föll med ner i bokens själ, inte konstigheter alls med att följa boken. Jag har även hunnit jobba med min kreativa sida för att inte tappa det. Dessutom har jag gått promenader i solen, tydligen en promenad i soluppgången och sitter med boken och läser utomhus. Om det inte är en semestervecka helt i min smak så vet jag inte.

På tal om hur jag ser på Västerås och Kalmar. Kalmar mitt älskade Kalmar, jag älskar dig så offantligt mycket. En vän påminner om den reklamfilm för universitetet och Kalmar som vi deltog i för drygt ett år sedan och jag hade helt glömt bort det. Reklamfilmen spelar bland annat som reklam för studenter under ansöksningsperioden men har även gått på bussarna vajre dag i flera månader. För ett stort gäng stutdenter så kanske deras liv kommer att präglas av fantastiska minnen samtidigt som de lär känna Kalmar. Vilken stad.

Jag älskar ett gott oväder. Visst finns det en harmoni och en lugn i att se på buskar och blad som breder ut sig i solskenet. Men det är någonting inom mig som väcks till liv vid ett riktigt gott regn eller ösregn. Kanske är det känslan av naturen äntligen försöker räcka ut en hand och hälsa tillbaka på mig efter alla gånger jag hälsat på havet. Den friska luften och de tunga dropparna som försiktigt vidrör en. Regnet blir en invit till att leka med naturen, dansa runt i vattenpölarna eller känna regnet i handen. Vinden som försöker få en att stanna upp, reflektera, kanske går jag i fel riktning i livet? Kanske är det vinden jag ska följa, eller kanske ska jag stå emot den här gången? Regnbågen som skapar den vackraste illusionen men som försvinner snabbt igen, det är fenomen som man bara få vara med om man tar på sig den där regnjackan eller tar med sig det där paraplyet. Människorna som står och gömmer sig under träden och väntar på att regnet ska försvinna har nog inte lärt hur fantastiskt ett riktigt friskt regn kan vara. En av de gånger då Kalmar tog mig med storm, då råkade det faktiskt vara storm.Jag känner mig så oerhört levande när vinden tränger sig på och väcker hela naturen.