hej älsklingar
den här bloggen har varit med om så mycket. Ibland tror jag att jag minns det jag skriver ner längre, eftersom jag har fått formulera det i ord. Fast det är nog mest för att jag läst om inläggen så himla ofta som jag minns dem. Jag saknar idag ändå att jag inte skriver så detaljrikt som jag gjorde för flera år sedan men ärligt talat vet jag inte hur många ni är som läser. Natali du är en min trogna anhängare men jag undrar vem det är som kikar in ibland. Vad hade ni velat läsa om?
Jag har ju fått byta dator och alla mina fina macbookbilder ifrån gymnasiet försvann. Vill bevara så mycket som möjligt så nu går jag igenom bloggen för att spara bilderna. Jag brukar försöka hoppa över det eftersom att Fredrik var en stor del av bloggen och det känns fortfarande. Det är illa nog att facebook ska pracka på en det gamla.
Det här är vad jag har att säga om mitt liv fram tills nu, i realtion till min kompis av-och-på-förhållande och mina gamla blogginlägg.
Jag är tacksam för att jag och Fredrik blev tillsammans. Jag är tacksam för att jag tyckte han var den snyggaste killen på min skola och för att han en dag besvarade min vänförfrågan. Något jag absolut älskar är att lära känna människor, och att lära känna en crush är så himla energigivande och spännande. Jag ville veta allt om honom eftersom han verkade vara den mest intressanta människan i hela världen.
Idag vet jag att Rupaul säger om du inte älskar dig själv hur ska du då kunna älska någon annan, men det hade jag inte reflekterat över så mycket då. Jag mådde dåligt. Av många anledningar. Jag var osäker, jag var så intresserad av allt att mina egna färger bleknade. Jag ville gilla allt, lyssna på all musik, bära alla sorters kläder, jag ville träna, jag ville äta 10.000 chokladbollar och jag ville se glada filmer och jag ville gråta till konstfilmer. Jag var så kär och uppslukad av min partner att jag ofta glömde bort mig själv. Min osäkerhet triggades och mitt humör förändrades.
Långa månader av tvekande avlöste varandra tills jag insåg att jag inte tyckte vi skulle köpa julklappar till varandra. Det skulle ta slut. Det var mitt beslut och efter att ha tvekat hur länge som helst så kände jag att det måste vara det ända rätta. Sen blev vi tillsammans igen. Efter elände, gråt på centralen, ångest över körkort och livet, jag behövde bara min partner in crime igen. Och just då var det rätt beslut. Vi hade några bra månader där jag hann ta körkort och ta studenten. Sedan gjorde jag slut igen. Ett beslut som där och då var rätt, men jag hade nog aldrig orkar våren 2013 om inte vi hade varit tillsammans.
Så idag sitter jag och tittar igenom bilder från bloggen. Åh Vallåsen. Jag ochJennie skulle åka skidor och du hade också valt det som aktivitet. Det hade inte ens börjat något seriöst då men jag hade full koll på dig såklart. Nu känns det tråkigt när jag tittar tillbaka på bilderna, kanske för att jennie inte heller är kvar i mitt liv idag.
När jag sprang på din mor i en möbelaffär så sa hon att du var i närheten men jag såg dig inte. Jag hade Johan med mig och kände mig tvungen att förklara att Johan var min bror och inte pojkvän. Eva var snäll som alltid. Jag berättade om att jag blivit assisterande chef på Dollar och bor i Kalmar. (En titiel som jag inte har kvar idag på grund av mitt humör.) Sen finns det en kille inom kedjan som ser ut EXAKT som dig och det är jättepinsamt att titta på honom för såklart tycker jag fortfarande att du ser bra ut.
Men här är vad jag har lärt mig om livet hitintills. Jag har många humörsvängningar. Ibland tror jag att jag kan spåra dem och säga att det här beror på en svacka just nu men ibland finns det inga förklaringar. Men det är lättare nu. På ett sätt tyckte jag att Medie var jobbigt men det var ändå en alldeles fantastisk skola och många grejer kommer jag ta med mig för evigt. Jag har ett jobb som är så roligt att det känns inte som ett jobb, hur kan jag få betalt för att ställa iordning påskbordet eller kvittera in ordrar. Samtidigt har jag två katter som jag ibland stannar upp och funderar kring, lyckas jag verkligen ta hand om livs levande djur? Och det gör jag(vi), och det är så enkelt. Det är så himla värt det. Mina humörsväningar kommer nog aldrig att försvinna och jag kommer kanske aldrig att få en diagnos, men livet känns lite lättare nu. Kanske för att jag kan ta stöd i bakningen och i planterna också. Jag har så många fina saker omkring mig nu, visst uppstår det hinder fortfarande men nu kan jag ta mig över dem. Ibland tror jag att jag till och med klarar det på egen hand. Jag kan nog aldrig ens spekulera om vad som hade hänt om inte jag hade fått upp ögonen för Fredrik och vågat agera. Men jag är tacksam för den tid vi hade ihop och jag saknar de fina egenskaper du hade. Samt ett stort förlåt för att jag var så osäker och tankspridd.
den här bloggen har varit med om så mycket. Ibland tror jag att jag minns det jag skriver ner längre, eftersom jag har fått formulera det i ord. Fast det är nog mest för att jag läst om inläggen så himla ofta som jag minns dem. Jag saknar idag ändå att jag inte skriver så detaljrikt som jag gjorde för flera år sedan men ärligt talat vet jag inte hur många ni är som läser. Natali du är en min trogna anhängare men jag undrar vem det är som kikar in ibland. Vad hade ni velat läsa om?
Jag har ju fått byta dator och alla mina fina macbookbilder ifrån gymnasiet försvann. Vill bevara så mycket som möjligt så nu går jag igenom bloggen för att spara bilderna. Jag brukar försöka hoppa över det eftersom att Fredrik var en stor del av bloggen och det känns fortfarande. Det är illa nog att facebook ska pracka på en det gamla.
Det här är vad jag har att säga om mitt liv fram tills nu, i realtion till min kompis av-och-på-förhållande och mina gamla blogginlägg.
Jag är tacksam för att jag och Fredrik blev tillsammans. Jag är tacksam för att jag tyckte han var den snyggaste killen på min skola och för att han en dag besvarade min vänförfrågan. Något jag absolut älskar är att lära känna människor, och att lära känna en crush är så himla energigivande och spännande. Jag ville veta allt om honom eftersom han verkade vara den mest intressanta människan i hela världen.
Idag vet jag att Rupaul säger om du inte älskar dig själv hur ska du då kunna älska någon annan, men det hade jag inte reflekterat över så mycket då. Jag mådde dåligt. Av många anledningar. Jag var osäker, jag var så intresserad av allt att mina egna färger bleknade. Jag ville gilla allt, lyssna på all musik, bära alla sorters kläder, jag ville träna, jag ville äta 10.000 chokladbollar och jag ville se glada filmer och jag ville gråta till konstfilmer. Jag var så kär och uppslukad av min partner att jag ofta glömde bort mig själv. Min osäkerhet triggades och mitt humör förändrades.
Långa månader av tvekande avlöste varandra tills jag insåg att jag inte tyckte vi skulle köpa julklappar till varandra. Det skulle ta slut. Det var mitt beslut och efter att ha tvekat hur länge som helst så kände jag att det måste vara det ända rätta. Sen blev vi tillsammans igen. Efter elände, gråt på centralen, ångest över körkort och livet, jag behövde bara min partner in crime igen. Och just då var det rätt beslut. Vi hade några bra månader där jag hann ta körkort och ta studenten. Sedan gjorde jag slut igen. Ett beslut som där och då var rätt, men jag hade nog aldrig orkar våren 2013 om inte vi hade varit tillsammans.
Så idag sitter jag och tittar igenom bilder från bloggen. Åh Vallåsen. Jag ochJennie skulle åka skidor och du hade också valt det som aktivitet. Det hade inte ens börjat något seriöst då men jag hade full koll på dig såklart. Nu känns det tråkigt när jag tittar tillbaka på bilderna, kanske för att jennie inte heller är kvar i mitt liv idag.
När jag sprang på din mor i en möbelaffär så sa hon att du var i närheten men jag såg dig inte. Jag hade Johan med mig och kände mig tvungen att förklara att Johan var min bror och inte pojkvän. Eva var snäll som alltid. Jag berättade om att jag blivit assisterande chef på Dollar och bor i Kalmar. (En titiel som jag inte har kvar idag på grund av mitt humör.) Sen finns det en kille inom kedjan som ser ut EXAKT som dig och det är jättepinsamt att titta på honom för såklart tycker jag fortfarande att du ser bra ut.
Men här är vad jag har lärt mig om livet hitintills. Jag har många humörsvängningar. Ibland tror jag att jag kan spåra dem och säga att det här beror på en svacka just nu men ibland finns det inga förklaringar. Men det är lättare nu. På ett sätt tyckte jag att Medie var jobbigt men det var ändå en alldeles fantastisk skola och många grejer kommer jag ta med mig för evigt. Jag har ett jobb som är så roligt att det känns inte som ett jobb, hur kan jag få betalt för att ställa iordning påskbordet eller kvittera in ordrar. Samtidigt har jag två katter som jag ibland stannar upp och funderar kring, lyckas jag verkligen ta hand om livs levande djur? Och det gör jag(vi), och det är så enkelt. Det är så himla värt det. Mina humörsväningar kommer nog aldrig att försvinna och jag kommer kanske aldrig att få en diagnos, men livet känns lite lättare nu. Kanske för att jag kan ta stöd i bakningen och i planterna också. Jag har så många fina saker omkring mig nu, visst uppstår det hinder fortfarande men nu kan jag ta mig över dem. Ibland tror jag att jag till och med klarar det på egen hand. Jag kan nog aldrig ens spekulera om vad som hade hänt om inte jag hade fått upp ögonen för Fredrik och vågat agera. Men jag är tacksam för den tid vi hade ihop och jag saknar de fina egenskaper du hade. Samt ett stort förlåt för att jag var så osäker och tankspridd.
