Jag älskar ett gott oväder. Visst finns det en harmoni och en lugn i att se på buskar och blad som breder ut sig i solskenet. Men det är någonting inom mig som väcks till liv vid ett riktigt gott regn eller ösregn. Kanske är det känslan av naturen äntligen försöker räcka ut en hand och hälsa tillbaka på mig efter alla gånger jag hälsat på havet. Den friska luften och de tunga dropparna som försiktigt vidrör en. Regnet blir en invit till att leka med naturen, dansa runt i vattenpölarna eller känna regnet i handen. Vinden som försöker få en att stanna upp, reflektera, kanske går jag i fel riktning i livet? Kanske är det vinden jag ska följa, eller kanske ska jag stå emot den här gången? Regnbågen som skapar den vackraste illusionen men som försvinner snabbt igen, det är fenomen som man bara få vara med om man tar på sig den där regnjackan eller tar med sig det där paraplyet. Människorna som står och gömmer sig under träden och väntar på att regnet ska försvinna har nog inte lärt hur fantastiskt ett riktigt friskt regn kan vara. En av de gånger då Kalmar tog mig med storm, då råkade det faktiskt vara storm.Jag känner mig så oerhört levande när vinden tränger sig på och väcker hela naturen.