En text om familj och kakor

När jag var liten ville jag alltid ha en stor familj. Mina vänner och grannar verkade ha stora släkter och stora firande när det väl gällde. Som barn var det lätt att avundas andras familjer och deras rutiner och vanor och önska att man själv hade det så. Dels var det förmodligen för att mina föräldrar inte hade så mycket syskon och inte alla deras föräldrar var kvar när jag föddes. Dels berodde det säkerligen på separationen av familjen. Den lilla familjen delades upp och blev ännu mindre och dessutom åtskilda. Med åren gick fler bort och det var ju bara vi, några få kvar.

Det har alltid funnits den där oron, över att vara få, över att inte göra som andra och kanske inte vara som alla andra familjer. Jag hade velat skaka av stamtavlan till min familj och skrika ut "HEJ, HÄR ÄR VI - och det här är vår släkt". 

Det senaste veckorna har jag faktiskt hållt på med släktforskning, inte för min egen del egentligen men det är ett fint sätt att bli påmind om hur saker och ting ser ut. Släktträdet präglas av frågetecken, barn som registeras som födda men som sedan försvinner från registerna och även en del föräldrar som försvinner från registerna. Några av släktingarna har gift om sig, eller accepterat sin makas förstfödda som sin eget barn. Det blir en fin påminnelse, om vad familj är.

Personerna i släktträdet bär mitt DNA, jag är en produkt av dem, vi är samma. Samtidigt har biologiska föräldrar dött och bonuspappor, bonussystrar och bonusfamiljer har istället format barnen och ungdomarna och levt ett helt liv med dem. Mitt liv präglas idag av ett gäng plast-, bonus- och extrasläktingar och det är ett fantastiskt stöd. Familjen är mycket större än det tunna släktträd grenar. Vad spelar det för roll om det är biolgoisk eller extra, när en morfar dog för trettio år sedan, samtidigt jar jag har en annan morfar som jag skickar kakrecept till och pratar om livet med? Vad spelar det för roll om det är ett släkttskap eller ej när jag har livet fullt av extra familj som finns där och bryr sig?

Jag ville ha en stor familj när jag liten. Samtidigt vet jag inte var dem tankarna kommer ifrån för jag har haft den bästa barndomen på många vis, omringade av människor som älskat, stöttat, utmanat och lekt. Och när vi åt kakorna, mormors kanelsnäckor eller plastmorfars mors spröda spettekaka, vad spelade då för roll vem som var släkt eller inte? I slutet av dagen är vi bara kakälskande människor som haft väldigt trevligt under ett gäng fikastunder.

En katt i en tratt och begravningsmusik.

Efter en fin helg i slutet av september var jag riktigt uppladdad och taggad på en ny arbetsvecka.Jag planerade in promenader och aktiviter till höger och vänster och var taggad på trevligt sällskap och höstmys i oktober. Nu känns det som att jag har åldrats 4 år på 2 veckor.

Aska som alltid uppmuntrat mig och stöttat mig i sorg är själv ledsen och mår dålig och jag undrar om jag hinner till vetrinären. Aska får ha tratt på sig, Aska blir ännu mer energilös, timmarna till vetrinärsbesöket känns väldigt avlägsna. Aska får medicin och hon sväljver den men hon rör knappt på sig de första dagarna. Aska som piggnar till och jag som samtidigt ska planera en begravning på flera mils avstånd. Stödet i vänner och familj, jag pysslar om Aska,Tova leker och ett liv förblir förgånget men som vi minns med kärlek.

Aska som efter cirka tio dagar får ta av sig tratten. Aska som leker och busar. Aska som tvättar sig och bry sig om sig själv men som inte river upp såren. Begravningsplaner som närmer sig och semester som är inplanerad. Hur länge sörjer man? Hur många år har jag inte redan sörjt det här? Den första veckan jobbade jag hemifrån, undvek kollegor ställde in planerna, undvek musik och levde i tystnad. Aska kan väl inte ha förstått att jag sörjde ett liv? Eller att jag grät nät jag såg på Aska som vred sig i plågor, att jag trodde att vetrniären skulle vilja avliva henne för hennes egen skull. I en vecka levde vi försiktigt, sörjde och pausade rutinerna.

Den andra veckan börjar vi ta vara på livet, musiken tjuter ur högtalarna, jag vrålar med, dansar med katterna när vi jagar foliebollar över golvet. Om ni två katter lever för min skull skall jag leva för er skull. Och kanske är det ett sätt at hedra det liv som gått bort, genom att ta vara på det liv vi har kvar.

Trollbunden av trollskogen

I slutet av semestern fick jag fint besök av min bror och hans flickvän! Jag visade dem alla fantastiska ställen som finns att erbjuda i Väståers, enbart utanför Västerås såklart! Vi inspekterade djur och växter vid fridliuftsmuseet Vallby, plockade kantareller och såg rådjur på Björnö i Mälaren. Vi hann se allt det vackra som är bergsslagen.Vi fick inte solsken men det regnade inte i alla fall! Sen fyllde vi på med mat, och åkte ut och inspekterade caféet Under stora eken.
Jobbet är igång igen och mina fötter trampar ut i den friska septemberluften för att inspektera alla skiftningar som växter gör inför hösten.
Efter att tentan är avklarad så har jag äntligen slungats in i en värld av BÖCKER. Alldeles fantastiskt.
 






















 


Jajajajaja. Bildkvalitén är vad den är. Ni vet att jag har en Samsung 8 och bloggen inte tillåter bilder större än en viss storlek. Jag redigerade faktiskt lite bilder för att färgerna skulle vara ännu klarare, ännu ljusare, mer höstigt osv. Men såklart gick inte de bilderna att ladda upp.


Några kopplingar jag gör ärsåklart Bergslagen som jag beskrivit tidigare. Jag har även börjat slussas iväg till John Bauers fantastiska målningar av skogen. Ivrigt hoppades jag att han skulle vara inspirerad av dessa vackra miljöer som är häromkring men tydligen var John en sann småläning. Såklart, smålänningar gör det bäst va? Jenny Nyström från Kalmar och John Baurer från Jönköping. Jaja jag är väl partisk. Ändå tycker jag att de stora stenarna och de höga höjdern i John Bauers verk mer påminner mig om miljön här uppe än nere i platta Kalmar.