När jag var liten ville jag alltid ha en stor familj. Mina vänner och grannar verkade ha stora släkter och stora firande när det väl gällde. Som barn var det lätt att avundas andras familjer och deras rutiner och vanor och önska att man själv hade det så. Dels var det förmodligen för att mina föräldrar inte hade så mycket syskon och inte alla deras föräldrar var kvar när jag föddes. Dels berodde det säkerligen på separationen av familjen. Den lilla familjen delades upp och blev ännu mindre och dessutom åtskilda. Med åren gick fler bort och det var ju bara vi, några få kvar.
Det har alltid funnits den där oron, över att vara få, över att inte göra som andra och kanske inte vara som alla andra familjer. Jag hade velat skaka av stamtavlan till min familj och skrika ut "HEJ, HÄR ÄR VI - och det här är vår släkt".
Det senaste veckorna har jag faktiskt hållt på med släktforskning, inte för min egen del egentligen men det är ett fint sätt att bli påmind om hur saker och ting ser ut. Släktträdet präglas av frågetecken, barn som registeras som födda men som sedan försvinner från registerna och även en del föräldrar som försvinner från registerna. Några av släktingarna har gift om sig, eller accepterat sin makas förstfödda som sin eget barn. Det blir en fin påminnelse, om vad familj är.
Personerna i släktträdet bär mitt DNA, jag är en produkt av dem, vi är samma. Samtidigt har biologiska föräldrar dött och bonuspappor, bonussystrar och bonusfamiljer har istället format barnen och ungdomarna och levt ett helt liv med dem. Mitt liv präglas idag av ett gäng plast-, bonus- och extrasläktingar och det är ett fantastiskt stöd. Familjen är mycket större än det tunna släktträd grenar. Vad spelar det för roll om det är biolgoisk eller extra, när en morfar dog för trettio år sedan, samtidigt jar jag har en annan morfar som jag skickar kakrecept till och pratar om livet med? Vad spelar det för roll om det är ett släkttskap eller ej när jag har livet fullt av extra familj som finns där och bryr sig?
Jag ville ha en stor familj när jag liten. Samtidigt vet jag inte var dem tankarna kommer ifrån för jag har haft den bästa barndomen på många vis, omringade av människor som älskat, stöttat, utmanat och lekt. Och när vi åt kakorna, mormors kanelsnäckor eller plastmorfars mors spröda spettekaka, vad spelade då för roll vem som var släkt eller inte? I slutet av dagen är vi bara kakälskande människor som haft väldigt trevligt under ett gäng fikastunder.
Det har alltid funnits den där oron, över att vara få, över att inte göra som andra och kanske inte vara som alla andra familjer. Jag hade velat skaka av stamtavlan till min familj och skrika ut "HEJ, HÄR ÄR VI - och det här är vår släkt".
Det senaste veckorna har jag faktiskt hållt på med släktforskning, inte för min egen del egentligen men det är ett fint sätt att bli påmind om hur saker och ting ser ut. Släktträdet präglas av frågetecken, barn som registeras som födda men som sedan försvinner från registerna och även en del föräldrar som försvinner från registerna. Några av släktingarna har gift om sig, eller accepterat sin makas förstfödda som sin eget barn. Det blir en fin påminnelse, om vad familj är.
Personerna i släktträdet bär mitt DNA, jag är en produkt av dem, vi är samma. Samtidigt har biologiska föräldrar dött och bonuspappor, bonussystrar och bonusfamiljer har istället format barnen och ungdomarna och levt ett helt liv med dem. Mitt liv präglas idag av ett gäng plast-, bonus- och extrasläktingar och det är ett fantastiskt stöd. Familjen är mycket större än det tunna släktträd grenar. Vad spelar det för roll om det är biolgoisk eller extra, när en morfar dog för trettio år sedan, samtidigt jar jag har en annan morfar som jag skickar kakrecept till och pratar om livet med? Vad spelar det för roll om det är ett släkttskap eller ej när jag har livet fullt av extra familj som finns där och bryr sig?
Jag ville ha en stor familj när jag liten. Samtidigt vet jag inte var dem tankarna kommer ifrån för jag har haft den bästa barndomen på många vis, omringade av människor som älskat, stöttat, utmanat och lekt. Och när vi åt kakorna, mormors kanelsnäckor eller plastmorfars mors spröda spettekaka, vad spelade då för roll vem som var släkt eller inte? I slutet av dagen är vi bara kakälskande människor som haft väldigt trevligt under ett gäng fikastunder.