Vänner kan ni höra lugnet?
I september i höstas började kursen för interventionsplanen. Jag kämpade i flera månader med den texten men svaret var fortfarande fel och inte så kritisk. Detta fick jag reda på under tiden jag höll på med att söka jobb och lägenhet. Jag har gjort så hiskeligt mycket annat, kännt så mycket annat och det har varit en påfrestande höst, vinter och vår när jag tänker tillbaka. Många av problemen känns som upplösta men återstående har varit tentan, och inte konstigt att jag blev underkänd. Omentan lämnades in, nytt angreppssätt, nu tänkte jag att jag var på rätt väg. Jag ändrade vissa delar helt och hållet och andra fick vara kvar. Men det gick inte. Och det var nästan som att det var samma kritik på båda texterna. Vid den tillfället jag fick tillbaka bedömningen hade jag två val. Tentan skulle in om cirka en månad. Mina alternativ var att börja om på en helt ny text, 6500 ord i en helt annat fält, som jag inte visste om det skulle bli ett ämne som jag redan var bekant med eller något främmande. Istället valde jag att prata med min en av mina lärare om kritiken, därför började jag inte heller på tentan förrän vi hade pratat, det mötets bokades när det var 15 dagar kvar till inlämningen. Då fick jag reda på att angreppsättet var fel, och jag förstod vad hon menade. Vi pratade om olika alternativa ingångar att skriva på och hur texten kundes göra mer kritisk. Jag skrev till min examinator att jag inte skulle lämna in texten den här gången utan vänta tills nästa tillfälle, vilket jag trodde var om ytterligare en månad. Nej. I 3,5 månader har jag jobbat med tentan eftersom att de på skolan har haft uppehåll mellan terminerna. Jag tänkte att det är så långt fram tills min inlämningen, det skönaste hade ju varit att kanske skicka in den i början av juni och få njuta lite av sommaren i alla fall. Dessutom skulle tentan in en vecka innan jag gick på semester, så jag har ju jobbat samtidigt och försökt lära känna folk. På jobbet har jag inte heller vågat prata om tentan eftersom mitt jobb är en förutsättningen för att jag tar examen, och skulle det nu visa sig att vara underkänt och gå flera månader till, så skulle jag nog dö på insidan. Så jag har hållt det lågt, sagt att jag inte gör så mycket. Egentligen har jag varit på en massa tinderdejer och varje gång det skitit sig har jag sagt att jag ska fokusera på tentan istället. Men det har tagit tid med tentan, och jag tror att det är bra. Nu fick jag in en bra analys som jag inte såg tidigare. En vän har också läst texten inför varje inlämning och sista gången tyckte hon att det gick i rätt riktning så jag håller tummarna.
Tentan lämnades in i torsdagskväll. Jag är nöjd och stolt över mig själv och min insats. Min fina färg jag byggt upp har försvunnit igen och nu regnar det kolosalt så vi får väl se om jag hinner få lite färg innan min semester är över. Nu börjar jag tag tag i livet igen, har planterat skott från palettplad, handlat en massa och förberett matlådor igen. Det känns skönt att vara tillbaka.
I september i höstas började kursen för interventionsplanen. Jag kämpade i flera månader med den texten men svaret var fortfarande fel och inte så kritisk. Detta fick jag reda på under tiden jag höll på med att söka jobb och lägenhet. Jag har gjort så hiskeligt mycket annat, kännt så mycket annat och det har varit en påfrestande höst, vinter och vår när jag tänker tillbaka. Många av problemen känns som upplösta men återstående har varit tentan, och inte konstigt att jag blev underkänd. Omentan lämnades in, nytt angreppssätt, nu tänkte jag att jag var på rätt väg. Jag ändrade vissa delar helt och hållet och andra fick vara kvar. Men det gick inte. Och det var nästan som att det var samma kritik på båda texterna. Vid den tillfället jag fick tillbaka bedömningen hade jag två val. Tentan skulle in om cirka en månad. Mina alternativ var att börja om på en helt ny text, 6500 ord i en helt annat fält, som jag inte visste om det skulle bli ett ämne som jag redan var bekant med eller något främmande. Istället valde jag att prata med min en av mina lärare om kritiken, därför började jag inte heller på tentan förrän vi hade pratat, det mötets bokades när det var 15 dagar kvar till inlämningen. Då fick jag reda på att angreppsättet var fel, och jag förstod vad hon menade. Vi pratade om olika alternativa ingångar att skriva på och hur texten kundes göra mer kritisk. Jag skrev till min examinator att jag inte skulle lämna in texten den här gången utan vänta tills nästa tillfälle, vilket jag trodde var om ytterligare en månad. Nej. I 3,5 månader har jag jobbat med tentan eftersom att de på skolan har haft uppehåll mellan terminerna. Jag tänkte att det är så långt fram tills min inlämningen, det skönaste hade ju varit att kanske skicka in den i början av juni och få njuta lite av sommaren i alla fall. Dessutom skulle tentan in en vecka innan jag gick på semester, så jag har ju jobbat samtidigt och försökt lära känna folk. På jobbet har jag inte heller vågat prata om tentan eftersom mitt jobb är en förutsättningen för att jag tar examen, och skulle det nu visa sig att vara underkänt och gå flera månader till, så skulle jag nog dö på insidan. Så jag har hållt det lågt, sagt att jag inte gör så mycket. Egentligen har jag varit på en massa tinderdejer och varje gång det skitit sig har jag sagt att jag ska fokusera på tentan istället. Men det har tagit tid med tentan, och jag tror att det är bra. Nu fick jag in en bra analys som jag inte såg tidigare. En vän har också läst texten inför varje inlämning och sista gången tyckte hon att det gick i rätt riktning så jag håller tummarna.
Tentan lämnades in i torsdagskväll. Jag är nöjd och stolt över mig själv och min insats. Min fina färg jag byggt upp har försvunnit igen och nu regnar det kolosalt så vi får väl se om jag hinner få lite färg innan min semester är över. Nu börjar jag tag tag i livet igen, har planterat skott från palettplad, handlat en massa och förberett matlådor igen. Det känns skönt att vara tillbaka.
