kristofferssonemma.blogg.se

Några av de härligaste artisterna har blivit avbockade på min "att-se"-lista, mycket tack vare Malmöfestivalen som hookat bra musik de senaste åren men även för Icona Pop i höstas, Panda da Panda tidigare i vår och nu även PARAMOOOORE.

Paramore ska snart gå på scenen. Det är nästan kolsvart i lokalen och man kan höra hur fansen längst fram står på tå och håller andan i väntan på deras favoritartister.



Den ena låten avlöser den andra under tiden Hayley inte underhåller publiken med sina tacktal, lyriklektioner och danstillställningar. 



Ain’t it fun går på och jag sjunger med, eller skriker, jag hoppar och jag slår med händer för jag vill att hon ska se mig. Jag vill att hon ska veta att jag älskar denna låten. Jag vill att hela rummet ska se, att just denna låten betyder så himla mycket för mig. Jag tänker på Örebro. Jag tänker på 2013, som skivan faktiskt är mestadels soundtrack till just nu. Hur albumet kom ut en vecka innan jag skulle söka till högskolan. Hur jag tvivlade på exakt allting just då. Hur jag inte orkade bry mig om något och ett nytt liv i Örebro kändes tio gånger lättare. Även om låten handlar om en spoiled brat vars drömmar går i kras och hon blir själv, så är det ledmotivet till mina drömmar om att en gång bara sticka. På något sätt är den ändå bra, även om det skulle innebära en depression på alla sätt. Ändå, så är den så jävla bra.

Jag hade intrycket av Hayley som en förståndig tjej (åh herre gud vad jag känner igen mig i hennes texter), och jag blir lite chockad när en väldigt, väldigt liten tjej kommer ut på scen och sjunger låtarna som jag tycker om så mycket. Helt plötsligt känns hon lite som den lilla, men högljudda tjejen som man hittar överallt. I klassrummet, på arbetsplatsen eller på bussen. Lite irriterad blir jag faktiskt, för jag känner att hon kan ha varit en sån tjej jag inte hade pallat med om man gick i samma klass som henne. Men hon är inte alls sån upptäcker jag.

Bland annat tar hon emot kameror, fotar båda sig själv och publiken, innan hon lämnar tillbaka den till de trogna fanesen. Hon drar upp folk på scen, som hon dansar och sjunger med, tar löljiga bilder och hon ser sina fans i ögonen och kramar dem. Tackar de för att dem är där.

Hon tar emot gåvor och hon tackar för allt och hon är så otroligt närvarande. Vi är där för deras skull, men de släpper in oss på ett helt annat sätt än var många andra artister gör.

Åh vad ni har missat mycket (eller jag har missat massvis).

Förra fredagen, samma dag som midsommar, så dog mitt heminternet och hemtelen. Någon grävde i en ledning osv, långhelg + dåligt företag = inget internet på en vecka. Samma period, till och från, har min telefons internet strulat som fan. Så har bara haft segt internet lite då och då och har därför inte bloggat heller via den.

Jag knallar på i alla fall. Jag lever ännu. Skriver flitigt i böcker och dokument, mitt sommarjobb på Willys har börjat. Jobbat från måndags och till imorgon, så var jag ledig i onsdags och ledig på söndag. Det går bra, jag är på bra humör och jag har aldrig varit så sötsugen som jag är nu.

Har redan berättat allt om skola och stipendium och de va? Lägger upp några fina texter istället. Sez människor.

(jobbar länge imorgon, plus att jag ska på en dejt efter jobb så vi hörs antagligen på söndag kväll.

En liten, vit radio är införskaffad och står i andra sidan rummet och prasslar. Mellan låtar och radioprat varvas reklam i ett härligt brus som bara kan komma från radio eller gamla vinyler. Själv ligger jag mestadels idag under ett tjockt duntäcke, tittar på min nya favoritserie (jag går igenom serier läskigt fort). Har varit en sjukt produktiv städerska och både städat toaletten och tvättat min nya, vita tröja som jag råkade spilla ut färgglad tvål på igår. 

Annars gör jag inte så mycket. Funderar på att städa rummet också, det ser dammigt ut, men det blir dammigt så snabbt. Filofiserar lite hurvida jag ska fortsätta skriva eller inte, och om vad framförallt. När jag kommer hem från jobb har jag inte ork eller tid känns det som. Kanske borde jag avsätta tid för det.

Funderade över det ökända fenomenat dans. Vad är det egentligen? Är det väl genomtänkta rörelser kombinerade i ett mönster, utövat med perfekt koordination? Kan det inte bara vara, det där gunget i knäna, lätta rörelser med höfterna eller upprepade nacksving? Något som gör att folk som observerar kan se att man kan hålla takten till musiken. Något som tyder på, att det finns en passion i musiken, som ska löpa ut i kanske en känslofylld vals eller en aggressiv tango.

Begreppet "jag kan inte dansa", är inte acceptabelt för många onyktra själar. Viljan att synas, viljan att delta i detta sociala evenemang, eller kanske bara känna att man lever genom musiken, är väl något alla har upplevt. Att säga att man inte kan dansa, går det? Kan man inte dansa? Kan man inte utforska sig själv och sina känslor till den spelande musiken?