Våren fortsätter i Västerås, fast vår är en vag beskrivning. Ibland är det 18 grader och vindstilla och nästa dag är det 7 grader, storm och känns som 3 grader. Nyligen var det ju den fantastiska regndagen också. Det regnade väl som vanligt i alla fall, denna gången lönade det sig att bo på en backe och inte ha något i källaren. När jag var i Vallby en av gångerna, kanske den första, kanske den andra? Då såg jag i alla fall viol som stack upp ur gräset. Min fantastiska viol. Gud vad jag saknar att ha en trädgård att sitta och dicka kaffe i och dofta på violer i Kalmars vårsol. Men Västerås har i alla fall violer, få är dem jag ser. Stora är dem också, så doften är knappt kvar. Denna blomma ledde i vilket fall som helst till en del promenader med blicken i marken som omväxling från att följa trädtopparna under varje tur.
En bild taget från torget, Vasaparken till vänster, Svartån i mitten och slottet till höger.
En bild taget från torget, Vasaparken till vänster, Svartån i mitten och slottet till höger.
På vägen till Vallby längs Svartån. Det här tar mig tillbaka till alla sjöar, åar och kusten i Kalmar där jag vattnet möter naturen.
Det här var en mer gråmulen dag. Jag är osäker på om jag fotograferade för trädens blommor, jag tror mer att det är ännu en väg som ser ut som att äventyr (eller där mer natur) väntar runt nästa hörn!
En väldigt svag bild på en väldigt söt ekorre på staketet. Det här huset var magiskt och såg ut som att det varit inspirationen till den japanska filmen det levande slottet eller byggnanden i Spirited away. Det kommer kanske bättre bilder på detta magiska hus en dag.
Också en mulen dag, samma dag som ekorren. Jag tycker detta är humoristiskt eftersom detta är en skola men det ser mer ut som ett slott än vad Västerås slott faktiskt gör. Västerås slott som också verkar som skola och byggnade där företag har hyrt in sig.
Sådana här buskar hade vi i Trelleborg, dem var rosagula, kanske orange? I vilket fall som helst en härlig hälsning från naturen.
Och på en promenad pratandes om liv och död tornar det äntligen upp sig en viol, tagen med världens sämsta samsungkamera. Med fokus på bladet istället för blomman. Oavsett bildkvalitet en oerhört trevligt slut på denna vår- & violjakt i Västerås.
Dessutom så var det inte så länge sen jag äntligen tog upp mobilen och tog en bild på ett körsbärsträd en regning kväll. I en månad? Jag vet inte, väldigt länge, hade körsbärsträdet växt och fodrats och böljade med sina rosa blad i vinden. Dagen efter fotografiet var allt det rosa nästan som bortblåst, på en natt bara. Och sen någon vecka eller två senare så har allt det rosa lämnat och ett naket, lite träd står med gröna blad kvar. Ingen känner igen det trädet utan sina fluffiga, rosa trädkronor. Naturen, upphöjd i några veckor och sedan utelämnad och glömd på ännu kortare tid. Kanske är det därför vi älskar naturen, för den slår ut med all sin kraft, besudlar oss, förför oss och sen borta, försvunnen, förtvinad. Och det enda vi kan göra är att vänta exakt ett år till, på att få njuta av när körbärsträden står i blom, björken i alla sin prakt och flädern med sina sensuella dofter.