Kanske är det vårsolen, kanske är det Emma Hambergs romaner om vilsa själar som hittar hem, kanske är det Västerås. Men någonting har vaknat inom mig. Jag har börjat jämföra stasdelear och områden i Västerås med andra svenska och euopeiska städer. Dels har jag börjat gå mer regulbundet längs Mälarpromenaden, det vill säga promenadstråken åt båda hållen längs Mälaren. Dels har jag börjat gå omkring och upptäcka vägar, hus, stigar och skog i mitt eget närområde.
Förra helgen var det dåligt väder. Den här helgen har jag lyxat maxa in tre promenar i solen.
Det blommar något så fantastiskt färgglatt. Detta ser ju inte ut som om det är taget i Sverige. Helt ärligt. Fast det är ett helt vanligt träd vid en helt vanlig skola. Magnifikt.
Sen jag faktiskt har börjat resa mer och på egen hand har jag ju lite referenser från Trier, Berlin, Prag samt Napoli. I närheten av mitt område ligger ett kvarter med hus, sedan kommer en liten skogsdunge, då kan man gå igenom den och över bron till strandpromenaden. Och när man kommer ut där, kika mot solen över Mälaren, tittar bakåt mot höjderna och husen så känns det mer som om jag är i Prag eller Italien än i Västerås.
Det är svårt att ta en bild på helheten, skogdungen, bron, utsikten på andra sidan. Men det är en fantastiskt upplyftande känsla, speciellt när våren har blommat ut och vårsolen håller i sig.
Ett litet sött hus som ligger i närområdet. Nu matchade det bra med den röda bilen framför också...
Förra helgen var det dåligt väder. Den här helgen har jag lyxat maxa in tre promenar i solen.
Det blommar något så fantastiskt färgglatt. Detta ser ju inte ut som om det är taget i Sverige. Helt ärligt. Fast det är ett helt vanligt träd vid en helt vanlig skola. Magnifikt.
Sen jag faktiskt har börjat resa mer och på egen hand har jag ju lite referenser från Trier, Berlin, Prag samt Napoli. I närheten av mitt område ligger ett kvarter med hus, sedan kommer en liten skogsdunge, då kan man gå igenom den och över bron till strandpromenaden. Och när man kommer ut där, kika mot solen över Mälaren, tittar bakåt mot höjderna och husen så känns det mer som om jag är i Prag eller Italien än i Västerås.
Det är svårt att ta en bild på helheten, skogdungen, bron, utsikten på andra sidan. Men det är en fantastiskt upplyftande känsla, speciellt när våren har blommat ut och vårsolen håller i sig.
Ett litet sött hus som ligger i närområdet. Nu matchade det bra med den röda bilen framför också...
Promenaden från Fräjkajen ut mot mälarpomonaden som sträcker sig mot Viksäng. Nu kommer inte hälften av bilderna är eftersom att det är för stora. Till och med vattnet som inte är så friskt och mysigt som havet duger väl som Mälaren. Jag gick ner till en liten inbuktning längre bort som påminner om alla stigarna på Stensö i Kalmar om leder ner till vattnet. Jag tänkte att jag ska känna på vattnet, men det kändes inte helt rätt så jag var på väg därifrån när jag fick stanna tvärt. Klart jag måste hälsa på havet. Jag hoppas att det är ömsesidigt Mälaren.
En gång för länge sen när jag började se naturen för vad den var med all sin prakt och ståtlighet längs kusten i Trelleborg, så jag skrev jag en dikt. Jag skrev en kort dikt om att jag skulle vada ut i havet med en dejt, mot de stora stenarna på den platsen. Det stället betydde så mycket för mig och jag ville helt enklet visa det för någon. Vad hände? Slog mitt önsketänkande in? Blev det någon dejt? Skulle jag skita i att göra precis vad fan jag ville bara för att jag inte har någon att ta med mig? Vet ni vad, jag fortsatte att ta mig ut till stenarna precis när jag kände för det. Och vet ni vad? Att gå de extra 30 meterna förbi gångstigen och ut mot stenarna och mot havet, det tog mig någon annan stans. Helt plötsligt fanns det en lust att se förbi jogginspåret, att titta upp, att undersöka de som ligger utanför den vanliga stigen. Den förmågan att säga "jag vill se det här med eller utan någon, jag vill se det här för min skull", det fick mig att åka ensam till Berlin, 20 bast gammal, aldrig hade jag åkt själv eller gjort något sådant förut.
Ibland behöver man kanske bara se det man brukar se med helt nya ögon. Som när jag slutade gå promenader för att gå ner i vikt och istället skyndade ner till havet varje dag för att se just den naturuen i de olika årstiderna, morgon, dag eller kväll, alla sorters värder. Jag fick en energi som jag hade saknat. Jag fick ett nytt perfektiv och nästan ett nytt liv.
Kanske var det inte så svårt att flytta till Kalmar sen när det fanns en möjlighet. Och när en annan möjlighet kom som ett jobberbjudande i Väståerås så var det inte heller omöjligt. Om dagarna ringer jag pensionärer och om kvällar och helger så beundrar jag en vacker stad och får lära känna den samma sätt som jag lärt känna Malmö, Lund, Berlin, Kalmar, Nybro, Trier, Napoli, Motala eller Prag. Jag dricker kaffe ur vackra muggar, sjunger ibland, dansar ofta, skämtar med katter, springer drömmandes mot mina träd och buskar i Västerås.
Min största oro över Västerås var att det skulle vara betong. Betong och åter betong, lägenhetershus, busstationer och inga växter. Så har jag trott om många städer, men det stämmer sällan. Västerås är fullt av växtlighet och jag njuter av alla dessa dofter, färger och mönster i den fantastiska naturen.
Trelleborg älskade jag ju åh andra sidan också, en gång i tiden. Det är fortfarande en fantastisk stad utifrån sevärdheter, kullersten, flera mil med havsstränder och alla fina skogsdungar och parker. Trelleborg är en stad där jag hoppas dem som bor kvar ser naturen för vad den är och uppskattar den.
En gång för länge sen när jag började se naturen för vad den var med all sin prakt och ståtlighet längs kusten i Trelleborg, så jag skrev jag en dikt. Jag skrev en kort dikt om att jag skulle vada ut i havet med en dejt, mot de stora stenarna på den platsen. Det stället betydde så mycket för mig och jag ville helt enklet visa det för någon. Vad hände? Slog mitt önsketänkande in? Blev det någon dejt? Skulle jag skita i att göra precis vad fan jag ville bara för att jag inte har någon att ta med mig? Vet ni vad, jag fortsatte att ta mig ut till stenarna precis när jag kände för det. Och vet ni vad? Att gå de extra 30 meterna förbi gångstigen och ut mot stenarna och mot havet, det tog mig någon annan stans. Helt plötsligt fanns det en lust att se förbi jogginspåret, att titta upp, att undersöka de som ligger utanför den vanliga stigen. Den förmågan att säga "jag vill se det här med eller utan någon, jag vill se det här för min skull", det fick mig att åka ensam till Berlin, 20 bast gammal, aldrig hade jag åkt själv eller gjort något sådant förut.
Ibland behöver man kanske bara se det man brukar se med helt nya ögon. Som när jag slutade gå promenader för att gå ner i vikt och istället skyndade ner till havet varje dag för att se just den naturuen i de olika årstiderna, morgon, dag eller kväll, alla sorters värder. Jag fick en energi som jag hade saknat. Jag fick ett nytt perfektiv och nästan ett nytt liv.
Kanske var det inte så svårt att flytta till Kalmar sen när det fanns en möjlighet. Och när en annan möjlighet kom som ett jobberbjudande i Väståerås så var det inte heller omöjligt. Om dagarna ringer jag pensionärer och om kvällar och helger så beundrar jag en vacker stad och får lära känna den samma sätt som jag lärt känna Malmö, Lund, Berlin, Kalmar, Nybro, Trier, Napoli, Motala eller Prag. Jag dricker kaffe ur vackra muggar, sjunger ibland, dansar ofta, skämtar med katter, springer drömmandes mot mina träd och buskar i Västerås.
Min största oro över Västerås var att det skulle vara betong. Betong och åter betong, lägenhetershus, busstationer och inga växter. Så har jag trott om många städer, men det stämmer sällan. Västerås är fullt av växtlighet och jag njuter av alla dessa dofter, färger och mönster i den fantastiska naturen.
Trelleborg älskade jag ju åh andra sidan också, en gång i tiden. Det är fortfarande en fantastisk stad utifrån sevärdheter, kullersten, flera mil med havsstränder och alla fina skogsdungar och parker. Trelleborg är en stad där jag hoppas dem som bor kvar ser naturen för vad den är och uppskattar den.