kristofferssonemma.blogg.se

Walk away with a smile, that's all that matters.


Jag har en kompis i min klass som jag brukar "leka" med. Vi lekar arga leken, eller vad det kallas. Vi stirrar på varandra tills den andra helt enkelt inte pallar det mera. Oftast är det jag som startar dem och det är näsintill alltid jag som vinner. Dock har min kompis börjat bli duktigare nu. Han frågar mig alltid hur jag kan vara så bra. Jag säger att det är min bror som lärt mig. Att när han var sur på riktigt så stirra han alltid tomt in i mina ögon. Jag vred alltid bort huvudet. Men med åren har jag lärt mig att hålla kvar dem längre.

Idag så sa jag något som min bror inte gillade. Han kolla på mig tomt, skulle få mig att ta tillbaka vad jag sagt. Jag bara stirra tillbaka. Han vände bort huvudet, jag fortsatte stirra tills han vände tillbaka det igen. Kan du sluta glo på mig med dem läskiga ögonen? sedan kolla han fram igen och jag fick ögonfeste på något annat.

Jag pratade om vanliga saker med min familj. Fritidsintresse. Det kändes värre än när jag var seriös om att börja studera i Malmö.
På andra sidan stan? Dem förstår inte vad det betyder för mig. Dem förstår inte varför jag inte kan gör det närmare, om jag ens har tid till det, hur faaan jag ska hitta dit när jag inte har något lokalsinne.

Ja, dem har rätt att ställa frågorna. Men gör det snällare? Gör det, förstående...

Jag gillar inte hans ton. Samma ton som han anväder mot telefonförsäljare, eller när han svarar i telefon. Strängt, argt, utan respekt för vem som ringer, alla är idioter tills de kan bevisa motsatsen.

Jag drog det vassa kortet. Det fula, inte för att ge mig själv mera tid, extra liv eller bonuspoäng. Det som man bara tar fram för att ta ner motståndaren.

Och jag förstår inte varför du inte har berättat för Ola och johan än? Det har gått ett år...

Jag förstår inte vad detta har att göra med det vi pratade om.

Det har att göra med att jag heller inte förstår...


Det var elakt. Det var säkert förmycket. Men jag orkade inte längre. Det bubblar upp ibland. Jag skapar mina egna gränser. Som den äckligt mesiga omtänksamma personen jag är så ville jag inte påskynda han innan. Jag har tänkt på det många gånger, för några månader sedan tänkte jag varje dag på det. Nu kom det äntligen ut, på gott och ont. Äntligen kanske han tar tag i det, eller så lär han frukta min blick och ögonkast för all framtid, nu när han vet vad som lurar här inne.