En liten, vit radio är införskaffad och står i andra sidan rummet och prasslar. Mellan låtar och radioprat varvas reklam i ett härligt brus som bara kan komma från radio eller gamla vinyler. Själv ligger jag mestadels idag under ett tjockt duntäcke, tittar på min nya favoritserie (jag går igenom serier läskigt fort). Har varit en sjukt produktiv städerska och både städat toaletten och tvättat min nya, vita tröja som jag råkade spilla ut färgglad tvål på igår.
Annars gör jag inte så mycket. Funderar på att städa rummet också, det ser dammigt ut, men det blir dammigt så snabbt. Filofiserar lite hurvida jag ska fortsätta skriva eller inte, och om vad framförallt. När jag kommer hem från jobb har jag inte ork eller tid känns det som. Kanske borde jag avsätta tid för det.
Funderade över det ökända fenomenat dans. Vad är det egentligen? Är det väl genomtänkta rörelser kombinerade i ett mönster, utövat med perfekt koordination? Kan det inte bara vara, det där gunget i knäna, lätta rörelser med höfterna eller upprepade nacksving? Något som gör att folk som observerar kan se att man kan hålla takten till musiken. Något som tyder på, att det finns en passion i musiken, som ska löpa ut i kanske en känslofylld vals eller en aggressiv tango.
Begreppet "jag kan inte dansa", är inte acceptabelt för många onyktra själar. Viljan att synas, viljan att delta i detta sociala evenemang, eller kanske bara känna att man lever genom musiken, är väl något alla har upplevt. Att säga att man inte kan dansa, går det? Kan man inte dansa? Kan man inte utforska sig själv och sina känslor till den spelande musiken?
Annars gör jag inte så mycket. Funderar på att städa rummet också, det ser dammigt ut, men det blir dammigt så snabbt. Filofiserar lite hurvida jag ska fortsätta skriva eller inte, och om vad framförallt. När jag kommer hem från jobb har jag inte ork eller tid känns det som. Kanske borde jag avsätta tid för det.
Funderade över det ökända fenomenat dans. Vad är det egentligen? Är det väl genomtänkta rörelser kombinerade i ett mönster, utövat med perfekt koordination? Kan det inte bara vara, det där gunget i knäna, lätta rörelser med höfterna eller upprepade nacksving? Något som gör att folk som observerar kan se att man kan hålla takten till musiken. Något som tyder på, att det finns en passion i musiken, som ska löpa ut i kanske en känslofylld vals eller en aggressiv tango.
Begreppet "jag kan inte dansa", är inte acceptabelt för många onyktra själar. Viljan att synas, viljan att delta i detta sociala evenemang, eller kanske bara känna att man lever genom musiken, är väl något alla har upplevt. Att säga att man inte kan dansa, går det? Kan man inte dansa? Kan man inte utforska sig själv och sina känslor till den spelande musiken?