Några av de härligaste artisterna har blivit avbockade på min "att-se"-lista, mycket tack vare Malmöfestivalen som hookat bra musik de senaste åren men även för Icona Pop i höstas, Panda da Panda tidigare i vår och nu även PARAMOOOORE.
Paramore ska snart gå på scenen. Det är nästan kolsvart i lokalen och man kan höra hur fansen längst fram står på tå och håller andan i väntan på deras favoritartister.
Den ena låten avlöser den andra under tiden Hayley inte underhåller publiken med sina tacktal, lyriklektioner och danstillställningar.
Ain’t it fun går på och jag sjunger med, eller skriker, jag hoppar och jag slår med händer för jag vill att hon ska se mig. Jag vill att hon ska veta att jag älskar denna låten. Jag vill att hela rummet ska se, att just denna låten betyder så himla mycket för mig. Jag tänker på Örebro. Jag tänker på 2013, som skivan faktiskt är mestadels soundtrack till just nu. Hur albumet kom ut en vecka innan jag skulle söka till högskolan. Hur jag tvivlade på exakt allting just då. Hur jag inte orkade bry mig om något och ett nytt liv i Örebro kändes tio gånger lättare. Även om låten handlar om en spoiled brat vars drömmar går i kras och hon blir själv, så är det ledmotivet till mina drömmar om att en gång bara sticka. På något sätt är den ändå bra, även om det skulle innebära en depression på alla sätt. Ändå, så är den så jävla bra.
Jag hade intrycket av Hayley som en förståndig tjej (åh herre gud vad jag känner igen mig i hennes texter), och jag blir lite chockad när en väldigt, väldigt liten tjej kommer ut på scen och sjunger låtarna som jag tycker om så mycket. Helt plötsligt känns hon lite som den lilla, men högljudda tjejen som man hittar överallt. I klassrummet, på arbetsplatsen eller på bussen. Lite irriterad blir jag faktiskt, för jag känner att hon kan ha varit en sån tjej jag inte hade pallat med om man gick i samma klass som henne. Men hon är inte alls sån upptäcker jag.
Bland annat tar hon emot kameror, fotar båda sig själv och publiken, innan hon lämnar tillbaka den till de trogna fanesen. Hon drar upp folk på scen, som hon dansar och sjunger med, tar löljiga bilder och hon ser sina fans i ögonen och kramar dem. Tackar de för att dem är där.
Hon tar emot gåvor och hon tackar för allt och hon är så otroligt närvarande. Vi är där för deras skull, men de släpper in oss på ett helt annat sätt än var många andra artister gör.
Paramore ska snart gå på scenen. Det är nästan kolsvart i lokalen och man kan höra hur fansen längst fram står på tå och håller andan i väntan på deras favoritartister.
Den ena låten avlöser den andra under tiden Hayley inte underhåller publiken med sina tacktal, lyriklektioner och danstillställningar.
Ain’t it fun går på och jag sjunger med, eller skriker, jag hoppar och jag slår med händer för jag vill att hon ska se mig. Jag vill att hon ska veta att jag älskar denna låten. Jag vill att hela rummet ska se, att just denna låten betyder så himla mycket för mig. Jag tänker på Örebro. Jag tänker på 2013, som skivan faktiskt är mestadels soundtrack till just nu. Hur albumet kom ut en vecka innan jag skulle söka till högskolan. Hur jag tvivlade på exakt allting just då. Hur jag inte orkade bry mig om något och ett nytt liv i Örebro kändes tio gånger lättare. Även om låten handlar om en spoiled brat vars drömmar går i kras och hon blir själv, så är det ledmotivet till mina drömmar om att en gång bara sticka. På något sätt är den ändå bra, även om det skulle innebära en depression på alla sätt. Ändå, så är den så jävla bra.
Jag hade intrycket av Hayley som en förståndig tjej (åh herre gud vad jag känner igen mig i hennes texter), och jag blir lite chockad när en väldigt, väldigt liten tjej kommer ut på scen och sjunger låtarna som jag tycker om så mycket. Helt plötsligt känns hon lite som den lilla, men högljudda tjejen som man hittar överallt. I klassrummet, på arbetsplatsen eller på bussen. Lite irriterad blir jag faktiskt, för jag känner att hon kan ha varit en sån tjej jag inte hade pallat med om man gick i samma klass som henne. Men hon är inte alls sån upptäcker jag.
Bland annat tar hon emot kameror, fotar båda sig själv och publiken, innan hon lämnar tillbaka den till de trogna fanesen. Hon drar upp folk på scen, som hon dansar och sjunger med, tar löljiga bilder och hon ser sina fans i ögonen och kramar dem. Tackar de för att dem är där.
Hon tar emot gåvor och hon tackar för allt och hon är så otroligt närvarande. Vi är där för deras skull, men de släpper in oss på ett helt annat sätt än var många andra artister gör.