Vi dansade för sällan

Vi är alla bara ensamma själar i den förvridna verklighet som dem kallar livet. 

Hur frånvaron från min vän har varit mer bekymmer än obetydlig. Plötsligt slår det mig att jag var där för henne i samma period men hon är inte här för mig nu. Hur jag saknat henne så mycket att jag faktiskt varit arg och hur jag inte kan skälla ut henne för hon är ju hon. Ett par timmar i hennes hem och relation känns normal, behövd. Upptäckte nyss att jag har en bild på oss två framme i mitt rum. Så dåligt jag mått på grund av att vi inte pratat. 

Fler saker förvirrar. Livet spelar sina spratt, som om inte det vore nog så är det 1 april imorgon. 

Jag är trött som ett as. Som vanligt. Livet tar kol på mig varje dag. 

Ja mitt humör och därav mina blogginlägg går upp och ner lika omväxlande som en bergochdalbana. But that's life isn't it? För att uppskatta bättre saker måste man uppleva sämre, so let's just sig back and enjoy the ride (or close your eyes and scream like a little girl and pray to god that it'll stop, the way i prefer it).

Kommentera inlägget här :