23 sep
Igår gick jag hem ifrån jobbet längs havet.
Husvagnsparkeringen var nästintill tom. Det skulle vara en perfekt första dejt att gå här. Jag skulle säga att vi borde försöka ta oss ut till stenarna i vattnet. Han skulle fråga om jag ofta gör såhär när vi tagit av oss våra skor och vadat ut i det kalla vattnet och jag skulle svara att jag inte gör det ofta nog.
30 sep
Jag är oftare vid havet nu. Varje dag är det lika fantastiskt, lika unikt. Mer doft av saltvatten, en klar himmel eller fler fåglar. Det kan aldrig slå fel. När jag skrivit klart texten om mitt första riktiga betraktande av havet så kände jag samma spring i benen som när jag var barn och bara var tvungen att springa iväg och utforska världen. Varje promenad ledde mig dit och ju mer jag funderade på vem jag borde ta med mig så blev svaret mer självklart, jag skulle dit själv. Det var jag och mina gympaskor och Tokio Hotels nya låt som skulle stå där och fotografera brännmaneter en dag i september
30 oktober
Mina promenader till havet blev också min resa till Berlin.
Viljan, drömmen att ta sig någonstans. När jag för första gången klev av stigen, ut i gräset och ner på sandstranden, lät mina ben utforska marken, sanden, stenarna, dofterna och ljuden, så visste jag att jag kunde utforska annat. En extra person skulle alltid vara en ursäkt och aldrig en riktig anledning, tills dagen då jag insåg att jag kunde gå ut alldeles själv i vattnet.
Igår gick jag hem ifrån jobbet längs havet.
Husvagnsparkeringen var nästintill tom. Det skulle vara en perfekt första dejt att gå här. Jag skulle säga att vi borde försöka ta oss ut till stenarna i vattnet. Han skulle fråga om jag ofta gör såhär när vi tagit av oss våra skor och vadat ut i det kalla vattnet och jag skulle svara att jag inte gör det ofta nog.
30 sep
Jag är oftare vid havet nu. Varje dag är det lika fantastiskt, lika unikt. Mer doft av saltvatten, en klar himmel eller fler fåglar. Det kan aldrig slå fel. När jag skrivit klart texten om mitt första riktiga betraktande av havet så kände jag samma spring i benen som när jag var barn och bara var tvungen att springa iväg och utforska världen. Varje promenad ledde mig dit och ju mer jag funderade på vem jag borde ta med mig så blev svaret mer självklart, jag skulle dit själv. Det var jag och mina gympaskor och Tokio Hotels nya låt som skulle stå där och fotografera brännmaneter en dag i september
30 oktober
Mina promenader till havet blev också min resa till Berlin.
Viljan, drömmen att ta sig någonstans. När jag för första gången klev av stigen, ut i gräset och ner på sandstranden, lät mina ben utforska marken, sanden, stenarna, dofterna och ljuden, så visste jag att jag kunde utforska annat. En extra person skulle alltid vara en ursäkt och aldrig en riktig anledning, tills dagen då jag insåg att jag kunde gå ut alldeles själv i vattnet.
Fantastiskt!
skriven