Min semester till Prag har varit helt fantastisk. Även om jag kutat runt som en och en annan löpare så har jag samtidigt haft tid att vila ut. Jag är fantastisk dålig på att bara njuta av nuet, märkte jag när jag var i Berlin. Det var så svårt men viktigt att kunna sitta i en timme och käka middag utan att titta på mobilen. i Berlin minns jag att jag inte ens hörlurarna på, det har jag haft under middagarna i Prag. Sista dagen gick jag och såg om mina favoritplatser, käkade på samma ställe som tidigare och hängde med samma folk på kvällen. Det kvava men fantastiska varma och fuktiga Prag var som en varm omfamning. Prisvärd öl och god mat. Glada turister och glada lokalbor. Jag funderade på om de som bor där uppskattar Prag lika mycket som alla oss flängade turister, jag hoppas dem gör det. När jag stod där, mätt och belåten och valde att spela Jag Bli Hellre Jagad Av Vargar på repeat på högsta volym så var det lycka. Det var en lullig svenska som ville brista ut i dans till Orups ord men behöll lugnet i folkvimlet. Jag älskar musik men ibland hjälper inte ens musik vid vissa tillfällen. Därför kände jag mig överväldigad att jag blev så glad av att bara spela samma låt om och om igen.
Sen, dagen efter. Hemfärden. Total katastrof. Försenat plan, dålig information på flygplatsen som inte kunde se att mitt flyg var försenat även om det stod konstiga tider på boardingkortet. Jag som smiter ut för att få luft, jag som måste gå in genom securityn med stora spritflaskor (som jag köpt på flygplatsen). Han ber om kvitto men han ser inte nöjd ut, jävlig irriterad är han. Missar nästan mitt plan och väl på planet väntar vi ännu längre. Män skriker på mig både i Prag och på Castrup. Jag blir världens minste människa. Sen till slut äntligen kommer tåget, jag pratar i telefon och går bara på - alla tåg går ju till Malmö?. Nej, de gör dem inte. Jag hamnar på ett tåg mot Svedala och mina polare i Malmö har redan köpt mat till mig. Tillbaka till Malmö, inget tåg går mellan 15-16 och ingen buss heller. Jag ska åka vid 17-18 från Trelleborg till Göteborg, inser att jag inte kommer hinna åka till Malmö. Blir ännu mindre. Konstrasten från att uppnå lycka i Prag ena kvällen till att gråta på Svedalabussen till Trelleborg dagen efter är en hård linjle.
I bilen till Göteborg försökte jag spela mina favoritlåtar från Prag men det blev aldrig samma känsla, det blev aldrig sådär varmt, mysigt eller underbart. Istället regnade det och bilrutan kändes kall mot huden. Efter att ha landat på hotellet kutade jag ut i Göteborg på kvällen på egen hand, köar låtarna, det är fint men inte fantastiskt.
I måndags börjde nollningen. Vi är många i klassen, många i studentkåren också. Det blir många handskakningar, "var kommer du ifrån?" och ett gäng "just det!". Men vi har haft askul, vi leker och tävlar. Dricker och dansar. Alla har träningsverk och är för varma men alla dansar vidare, vi har så kul tillsammans. Och när jag och min kompis handlat på Max så skiljs vi åt. Jag går hem med mina Oumphburgare, pommes och äggfri majonäs. Folk sover, klockan är halv fyra och jag drar på Orups låt på högsta volym. Gatulamporna skiner, det är varmt trots att jag borde frysa. Emellanåt slänger jag en blick över axeln, försäkrar mig om att jag är själv. Danstegen och gesterna blir större. En form av uppnådd lycka.
Sen, dagen efter. Hemfärden. Total katastrof. Försenat plan, dålig information på flygplatsen som inte kunde se att mitt flyg var försenat även om det stod konstiga tider på boardingkortet. Jag som smiter ut för att få luft, jag som måste gå in genom securityn med stora spritflaskor (som jag köpt på flygplatsen). Han ber om kvitto men han ser inte nöjd ut, jävlig irriterad är han. Missar nästan mitt plan och väl på planet väntar vi ännu längre. Män skriker på mig både i Prag och på Castrup. Jag blir världens minste människa. Sen till slut äntligen kommer tåget, jag pratar i telefon och går bara på - alla tåg går ju till Malmö?. Nej, de gör dem inte. Jag hamnar på ett tåg mot Svedala och mina polare i Malmö har redan köpt mat till mig. Tillbaka till Malmö, inget tåg går mellan 15-16 och ingen buss heller. Jag ska åka vid 17-18 från Trelleborg till Göteborg, inser att jag inte kommer hinna åka till Malmö. Blir ännu mindre. Konstrasten från att uppnå lycka i Prag ena kvällen till att gråta på Svedalabussen till Trelleborg dagen efter är en hård linjle.
I bilen till Göteborg försökte jag spela mina favoritlåtar från Prag men det blev aldrig samma känsla, det blev aldrig sådär varmt, mysigt eller underbart. Istället regnade det och bilrutan kändes kall mot huden. Efter att ha landat på hotellet kutade jag ut i Göteborg på kvällen på egen hand, köar låtarna, det är fint men inte fantastiskt.
I måndags börjde nollningen. Vi är många i klassen, många i studentkåren också. Det blir många handskakningar, "var kommer du ifrån?" och ett gäng "just det!". Men vi har haft askul, vi leker och tävlar. Dricker och dansar. Alla har träningsverk och är för varma men alla dansar vidare, vi har så kul tillsammans. Och när jag och min kompis handlat på Max så skiljs vi åt. Jag går hem med mina Oumphburgare, pommes och äggfri majonäs. Folk sover, klockan är halv fyra och jag drar på Orups låt på högsta volym. Gatulamporna skiner, det är varmt trots att jag borde frysa. Emellanåt slänger jag en blick över axeln, försäkrar mig om att jag är själv. Danstegen och gesterna blir större. En form av uppnådd lycka.